Konditionsträning, uthållighetsträning

Om varför idrott, träning och motion ska vara roligt. Vad som har gått snett idag?

Här om dagen publicerade idrottspsykologen Christoph Treier ett blogginlägg om varför barn slutar med idrott. Det väckte mycket uppmärksamhet, delades och kommenterades på sociala medier. I korthet handlade inlägget om att enligt amerikanska National Alliance for Youth Sports slutar 70% av alla barn att idrotta i någon organiserad form före de fyller 13 år. Även om blogginlägget innehåll flera nya saker även för mig var huvudbudskapet det samma som sagts om och om igen. Barn slutar för att de inte tycker att det är roligt. Jag är inte förvånad över den slutsatsen. Vad jag kommer ihåg har det alltid varit den stora orsaken till avhopp även i min bekantskapskrets. Detta får man också lära sig i de flesta tränarutbildningar. Sällan är det någon som med ett brinnande intresse som väljer att sluta helt. De flesta eldsjälar blir kvar på ett eller annat sätt även efter avslutad idrottskarriär.

Talangjakt – En tratt som gör att många slutar för tidigt

Delvis tror jag att jakten på snabba resultat, talangjakt och resultatfixering är en orsak till detta. Även om det offentligt pratas mycket om träningsglädje blir ändå idrottsrörelsen som en tratt. I övre delen lägger man in en stor mängd människor (potentiella talanger). I den nedre delen av tratten kommer stjärnorna ut. De som kommer genom tratten utgör endast en lite bråkdel av alla som en gång började. Resten har slutat för att tratten inte var en rolig miljö att vara i eller så försvann stödet för att ”talangen” inte räckte till. Jag har inget emot elitsatsningar, tvärt om. Jag har gjort det själv och det är roligt och rekommenderar alla som vill att satsa. Däremot tycker jag det saknas alternativ för de som vill hålla på för att bara ha roligt (även om elitsatsningar också bör vara roliga).
Detta gäller speciellt individuella idrotter som skidåkning och friidrott. Är du mellan 15 och 35 år har du ingenstans att vägen om du inte vill satsa till 100%. Enda alternativet är ju att sluta. När du är tillräckligt gammal är det igen möjligt att börja tävla i veteranklassen eller anmäla sig till t.ex vasaloppet utan att någon förväntar sig att du satsa all tid och energi på träning. Det är också nästan omöjligt att börja så ”sent” som i åldern 15-35 år.  I lagidrott är det lättare att fortsätta på den nivå som passar en själv. Det finns många divisioner och mål firas och matcher vinns även i de lägsta divisionerna. Distriktstävlingar finns visserligen inom både skidåkning och friidrott och dit är alla välkomna men deltagarantalet är lågt Redan där verkar tröskeln vara för hög att delta om man inte har 10 par skidor och 700h/år träning bakom sig. Även på de lokala motionsspåren hör jag ibland folk som tycker att deras nivå inte räcker till för att vistas där. Det borde man inte alls tycka, jag blir glad av att se alla folk i alla nivåer i t.ex skidspåret.  Det gör inget att man under intervallpass bromsas av motionärer och barn.

Ha roligt! Det är nyckeln till att orka motionera för hälsans skull

Jag föreläser på olika företag om vikten av fysisk aktivitet. Syftet är att inspirera flera till att böra röra på sig och att ge rätt bild av vad som krävs. Publiken är inte barn utan vuxna. Föräldrar både till idrottande barn, och barn som har slutat. Vissa är själva före detta idrottare. Andra har varken själv idrottat eller haft någon i familjen som har gjort det. Att fysisk aktivitet är viktig är de flesta överens om. 2:30h/vecka som rekommenderas av bland annat UKK institutet anses av många vara en överkomlig mängd. Det är ju 30 min om dagen 5 dagar i veckan. I förhållande till hur  mycket tid som spenderas på t.ex sociala medier borde inte det vara så mycket. Men, det blir ändå inte av. ”Det är ju så svårt att komma sig iväg”. Orsaken är att det inte är roligt. Om man istället skulle se rörelse som något roligt. Som en belöning efter en arbetsdag, då skulle det inte heller vara svårt att komma sig iväg på rundan eller till gymmet.
Sen har vi prestationspressen. Även icke tävlingsidrottande motionärer känner av prestationspressen. Ibland får jag höra, jag är inte intresserad av din föreläsning om fysisk aktivitet eller skidskolan, ”jag är för gammal och tåget har redan gått för att jag ska kunna bli till något”. Ja, det håller jag med om. Tåget till toppen har gått men det var ju inte alls syftet. Syftet var inte alls att förbättra prestationer utan att visa hur man kan göra rörelse roligare och på så sätt sporra till motion i hälsofrämjande syfte. Det här visar hur starkt sammankopplad fysisk aktivitet kan vara med prestationskrav.

Vad är egentligen roligt?

Nu kan det nästa verka som att jag ar emot tävling och prestationsinriktad träning. Det är jag inte. Tvärt om. Själv är jag extremt tävlingsinriktad och behöver mätbara mål för att det ska vara roligt. Skulle någon ha sagt till mig som barn att vi slutar ta tid på tävlingen eller inte räknar mål i fotboll skulle jag ha slutat. Jag tror det här gäller många andra också. Så låt prestationsinriktade prestera för då blir det roligt. Det gäller bara att inte koppla ihop prestationen med personens rätt att vara med och ägna sig åt idrott, eller ännu värre som t.ex koppla ihop prestationen med människovärdet. Alla är dock inte tävlingsinriktade. Vissa gillar motion, lugn och ro, en omgivning fri från krav och socialt umgänge. Vissa motiveras av möjligheten att utmana sig själv på sina egna villkor. Andra vill ha ett tydligt syfte med välplanerade träningsprogram som följer en logisk progression utan överraskningar. Så har vi då de som motiveras bäst av mål, prestationer, och att se resultat. Människor är olika och alla är värda att få vara med oavsett drivkraft.

Att ha roligt hindrar inte seriös träning!

Själv har jag de senaste 15 åren haft många idrottare i min bekantskapskrets. Flera har haft internationella framgångar, några har uppnått pallplatser i världscupen, ett par har även tagit medalj i OS och VM. En gemensam nämnare för alla som lyckats är att de verkligen brinner för sin gren och därför vill satsa mera på idrottskarriären än alla andra. Det man brinner för och njuter av att hålla på med gör man ofta riktigt bra. Inre motivation är en stark drivkraft. För att bli bra på något oavsett vad det gäller behövs det tusentals av träningstimmar. Träningen ska in i ur och skur. Ibland går resultatkurvan uppåt, då är det lätt att hålla motivationen. Det är sedan när motgångarna kommer som det är lätt att ge upp. Alla kommer att få motgångar förr eller senare. De med ett brinnande intresse kommer ändå att fortsätta trots motgångar och tills sist lyckas. Man ska alltså kunna ha roligt oberoende resultat, då slutar man aldrig kämpa och orkar göra den träning som behövs. Att ha roligt på träning är alltså inte ett hinder för att nå framgångar utan snarare en förutsättning för att lyckas. Visserligen finns det undantag, men de som inte har roligt får oftast korta karriärer och mentala problem som spökar ännu länge efter karriären avslutats.

Träningsglädje eller snarare avsaknad av träningsglädje är enligt mig inte bara orsaken till att folk (gamla och unga) slutar att idrotta. Det är också en stor orsak till att så många väljer att inte börja motionera senare i livet. Detta kan man till och med kalla ett samhällsproblem eftersom stillasittande och brist på fysisk aktivitet orsakar både kostnader och personligt lidande i dagens samhälle. Om vi istället se träning, motion och fysisk aktivitet som något roligt och hittar en modell där alla inkluderas skulle vi få flera som rör på sig regelbundet och samtidigt får en friskare befolkning. Som en biprodukt skulle vi också få flera och bättre toppidrottare.