La Diagonela

Nu har både jag och teamet Team ES Endurance gjort premiär i Visma Ski Classics. Det blev ett äventyr på många sätt. Både resandet till tävlingen och själva loppet.

Resan började för mig i måndags. Covid test på sjukhuset i Karleby. Sen hem och packa och sen tillbaka till sjukhuset för att hämta mitt läkarintyg för resan. Direkt efter hoppade jag i tomt tåg till Helsingfors.

Tidigt på tisdag morgon var det tänkt att jag och lagkamraten Heikki Isoranta skulle flyga till Milano. Vi blev tyvärr stoppade i gaten på grund av att mitt intyg inte dög. Jag förstår inte varför eftersom det uppfyllde alla krav som fanns. Hur som helst fick vi tänka om och flyga försöka igen nästa dag. Tisdagens spenderades därför i Helsingfors. På onsdag lyckades däremot flygresan. Vi fick stiga ombord på planet och ingen ville se våra intyg varken i Helsingfors eller vid ankomst. Vi kom fram till slutdestinationen Livigno på eftermiddagen. Sen blev ett kort skidpass på kvällen. Det kändes förvånansvärt bra trots att resan tog över två dygn.

Första dagen i Livigno. Heikki Isoranta till höger i bild.

Torsdagens program var två träningspass och lite skidtestning. Det kändes ok i kroppen även om vi var på hög höjd. Planen var att ha Livigno som bas och sen bara köra över gränsen till Schweiz för tävlingen. Detta eftersom Livigno är ett perfekt ställe för träning och här finns alls som behövs för vallning osv tillgängligt. Dessutom är platsen väldigt avskild från omvärlden vilket gör det till en trygg plats för tillfället. På torsdagskvällen kom info om att närmaste vägen till Schweiz var stäng på grund av lavinfara. Det gjorde att resan till tävlingsplatsen skulle ta över 3h. Förutom tävlingen skulle vi också till starten på fredag för att delta i den obligatoriska covid testningen som alla tävlande och service personal skulle genomgå. Därför beslut vi oss för att flytta till St. Moritz på fredag. Andra hade samma bekymmer också både Ragde Eigendom och Nordic Athlete bor på samma hotell och de fick också byta boende för en natt. Detta var egentligen inget problem och flytten gick enkelt. Fredagen bestod av bilresa på förmiddag. Incheckning i St. Moritz vid lunch sen covid test i Zuoz (startplatsen) och en tävlingsförberedande träning på kvällen. Sen slappna av och ladda för tävlingen.

När vi vaknade på tävlingsmorgonen visade termometern -26 grader. Arrangören meddelande via WhattsApp att tävlingen kommer att genomföras som planerat ändå och att det var varmare på tävlingsplatsen. Vi pälsade på oss så mycket som möjligt och tejpade alla fingrar tår och ansikte för att undvika frostskador och sen. När vi kom fram till tävlingsplatsen var det fortfarande -24 grader enligt bilens termometer. Kallt! Men tävling skulle det bli så vi värmde upp och begav oss till starten.

Tävlingen började bra för mig. Jag fick en bra start och höll mig i tätklungan i ca 7 km. När jag skulle drick märkte jag att slangen till drickbältet var frusen. Det blev ingen dricka alltså. När jag höll på och fixade med bältet tappade jag tätkontakten. Egentligen skulle jag nog ha kunna åka ikapp klunga igen men tog beslutet att det är bättre att hålla lite lägre fart och disponera krafterna rätt. Speciellt eftersom jag inte skulle få i mig den planerade mängden vätska och energi på grund av den frusna slangen. I ca 20 km åkte jag i en mindre grupp tillsammans med en norrman och några tyskar. Vid halva loppet kom jag ifatt Isac Holmström som åker för det tjeckiska teamet Vultava Fund. Vi började samarbeta för att hålla upp tempot. Det gick riktigt bra och vi lyckades få de andra att släppa och dessutom plockade vi några placeringar mot slutet. Till slut fick jag se mig besegrad av Isac i spruten. Han var nog värd att få komma före mig i mål eftersom han delade med sig av en del av drickat som var menat till honom.

Bild efter ca 5 km. nr 75 är jag i Team ES Endurance rödsvarta dräkt

Nu i efterhand har jag glad över att både jag och Heikki klarade oss utan köldskador. Faktum är att jag inte tänkte alls på kölden under lopet. Däremot mar det flera åkare förfrös både fingrar och tå så pass mycket att de har blivit inlagda på sjukhus. Åtmistone 10 personer som jag vet om har rejäla köldskador. Det är säkert flera som jag inte vet om. Enligt tidningarartiklar har två åkare är till och med i riskzoner för att behöva amputera fingrar och tår. Helt sjukt att en skidtävling ska sluta så. Det var enligt bilens termometer -24 vid startplatsen. Efter tävlingen visade termometer -20. Nu är det säkert många som undrar varför tävlingen ordnades. Det finns tydligen en regel om att 50% av banan ska vara varmare än -25 för att kunna ordna en tävling. Det var det och därmed var tävlingen laglig. Dessutom fick vi informationen innan start att det var -14 längs banan och som kallast i starten. Det tog bort tvivel från oss åkare, åtminstone från mig. Jag tänte att bara jag klarar starten så blir det bättre sen. Enligt personer som vistats längs banan har rapporterat kallare än -20 överallt och vissa har till och med rapporterat -27. Fortfarande håller är den officiella versionen från arrangörens sida att temperaturen var -14 som varmast. Det är ord mot ord. Jag kan inte säga hur kallt det var annat än att de var väldigt kallt. Jag lider med dem som fick skador och tacksam för att jag själv klarade mig lindrigt undan.

Överlag är jag nöjd med debuten i Ski Classics. 45:e plats är e bra placering och stakningen har gått framåt sen förra säsongen. Nu orkade jag utan problem staka hela banan även om backarna var ställvis riktigt tuffa samtidigt som föret var långsamt. Orken var det heller inget fel på. Nu ser jag fram emot nästa tävling som är Toblach-Cortina på lördag. Då är målet att förbättra lördagens placering och våga öppna lite offensivare. Sträckan är kortare och dessutom är den inte på lika hög höjd. Nu är det fullt fokus på Toblach!

4 reaktioner på ”La Diagonela”

  1. Kimmo Kalliokoski

    Bra gjort Eric! Nu är det bara att lägga lite spolarvätska i så int slangen fryser..
    mvh
    Kimmo Kalliokoski

  2. Bra jobbat! Kan nämna att jag också skidat ett vasalopp med frusen slang till vätskebältet. Fanns förstås dricka på stationerna men kändes onödigt att bära 1,5 l vätska i 90 km.. Har också skidat Botniavasan i -25 men det funkade faktiskt riktigt bra med tillräcklig klädsel. Speciellt handskar, rånarluva och överdragstossor på skidskorna 🙂

    1. Hej!

      Bra klädsel hjälper. Jag tror att fötterna hålls varmare också om man har mycket kläder på. Svårt att få drickbältet att inte frysa när det är kallt. Det blir ofta till en extravikt bara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.