För ett år sedan lämnade jag Finland för ett uppdrag jag knappt visste hur jag skulle förklara. Sex månader i ett annat klimat, en annan kultur och under ett konstant fysiskt och mentalt tryck. Nu, ett halvår efter att vi gick i mål, har jag äntligen hunnit stanna upp och reflektera. Här är mina ärliga tankar om vad upplevelsen gav och tog.
Den 3:e juni 2024 satte jag mig på planet i Kronoby, sa hejdå till min 6 månader gamla dotter och min sambo. Vi skulle ses nästa gång lite mer än 1 månad senare. Jag flög via Helsingfors, Qatar och till sist Abu Dhabi. Jag anlände mitt på natten, tog en taxi till hotellet som skulle vara mitt hem det kommande halvåret. Jag hann inte sova något den natten utan packade upp, åt frukost och begav mig sedan ut för att bekanta mig med omgivningen.
Höga hus, raka och breda vägar, palmer, en havsvik omgiven av skyskrapor och extrem hetta. Hettan är obeskrivlig för någon som kommer från Norden + 40 grader varje dag och 33-35 grader på natten. Dessutom riktigt fuktig luft.
Direkt in i hetluften. Bokstavligt talat!
Redan nästa dag kastades jag in i hetluften. Inte bara med jobbet utan också vädret. Det var 45 grader varmt. Solen gassade jag satte mig i bilen och körde till platsen där ett evenemang för planering och uppstart av projektet skulle äga rum. En massa folk var inbjudna, män i traditionella vita rockar (kallas kandora) överallt. Jag träffade vandrarna, supportpersoner, olika myndighetsrepresentanter som behövdes för att kunna ordna logistiken. Alla var väldigt trevliga och gästvänliga. Där och då insåg jag hur stort projekt detta var. En ökenvandring 1000 km på 30 dagar långt utanför civilisationen är inte bara en fysisk prestation utan även en enorm logistisk operation, t.ex. hur får man ut mat och vatten till alla vandrare, logistikpersonal osv. Hur hanterar man värmen, giftiga ormar, skorpioner osv. Hur ska alla inblandade kunna samarbeta utan att det uppstår konflikter.
Dessutom skulle en dokumentärfilm göras om projektet. Det betydde att ett filmteam skulle följa oss under vandringen och dokumentera allt. Första gången för mig som jag fick vara med om en filmproduktion.
Träningen började
Dagen efter började träningen. Jag ledde oftast två träningspass per dag. Ett morgonpass och ett kvällspass. I början tränade vandrarna ett pass om dagen men i två grupper men efter sommaren ökade vi till två pass per dag. Mina adepter var en blandning av nybörjare utan träningsbakgrund, ett par maraton- och triatlonmotionärer. Även en före detta världselit inom kampsport. Både män och kvinnor. Hälften av deltagarna hörde till lokalbefolkningen medan de andra bodde i Abu Dhabi men var inflyttade, från Afrika, Sydostasien och Europa.
Värmen gjorde att alla pass gjordes inomhus förutom fredagkvällar. Då gjorde vi en vandring varje kväll med start kl 17. I början var temperaturen ca 40 men sjönk sen till 35 efter solnedgången.
Första ökenvandringen
Första ökenvandringen var speciell. Jag fick GPS-koordinater och körde bilen ca 1 h ut från Abu Dhabi. Ut från staden till sanddynerna. Där möttes gruppen och de andra tränare. Vandrarna hade redan startat upp träningen innan jag kom in i bilden och hade därför ett system för hur vandringarna skulle arrangeras. För att lära känna mina adepter var jag med och vandrade de första veckorna och fick på det sättet känna på hur det är att gå i sanden och fick mycket tid att lära känna gruppen. Vi höll på i ca 4 timmar och avslutade ofta med en gemensam middag med traditionell arabisk mat. Lammkött, kamelkött, nötkött och ris. I princip kött och ris kan man sammanfatta den lokala kosten som. De lokala åt med händerna men vi andra västerlänningar åt med gaffel och kniv.
Efter att jag blivit bekant med adepterna var jag inte längre med själv på deras träningspass. Istället följde jag och de andra tränarna med i en bil och såg till att allt flöt på säkert, att alla fick dricka och elektrolyter, och vägde dem för att hålla koll på vätskeförlusterna. Vi hade också rätt ofta problem med hettan och fick hela tiden göra avvägningar om alla kunde fortsätta eller om någon fick stanna och svalka sig för att undvika värmeslag. Om jag själv skulle ha varit ute och tränat hade jag inte klarat av att reagera på allt detta precis när det hände.
Vardag i Abu Dhabi
Min arbetsgivare var Hintsa Performance som i sin tur var anlitade av Active Abu Dhabi till att sköta projektet. En organisation vars syfte är att uppmuntra befolkningen i Abu Dhabi till fysisk aktivitet och samtidigt bevara den lokala kulturen. Allt fick sin början när initiativtagaren ville bli i form efter att ha suttit inomhus under coronapandemin. Första projektet var att simma 62 km runt Abu Dhabi som består av öar. Andra projektet var att ro 300 km och det senaste var att vandra 1000 km. I performance-teamet fanns två andra tränare samt en osteopat. Vi hade även hjälp av andra experter som kom med råd inom sina specialområden.
Första månaden var jag ensam. Jag hade förstås mycket jobb och trevliga kolleger. Däremot var min familj hemma i Finland. När det var dags för dem att komma på besök första gången blev det en tid man minns både i positiv och negativ bemärkelse. Precis när de skulle anlända blev det lite byråkrati med mitt körkort, vilket är en del av processen för att få lokalt körkort. Det gjorde dock att jag inte kunde hämta dem med bil som planerat från Dubai. Det blev taxi istället. Dessutom kunde vi inte röra oss utan taxi väl framme. Staden fungerar inte utan bil eller taxi. Ingen cyklar eller går som transport. Vägarna är inte anpassade för det och det är alldeles för varmt.
Den första veckan tillsammans gick bra. Jag jobbade ganska långa dagar men på veckoslutet och kvällarna hann vi umgås, simma i poolen osv. Sen blev Åsa sjuk, därefter blev dottern sjuk. Hon blev inlagd på sjukhus med hög feber och uttorkning. Det visade sig vara Corona. Sen blev jag också sjuk. Dotterns sjukhusvistelse var nog den tuffaste utmaningen under resan. Spännande med en så liten bebis sjuk i ett land där allt funkar annorlunda än hemma. Men till sist blev alla friska, och sjukvården är modern och utvecklad i landet. Jag fick dock vara borta från första 3 dagars vandringen med teamet. Under tiden jag var på sjukhus vandrade de 42 km per dygn nattetid som träning inför den riktiga vandringen. Familjen besökte mig två gånger till. Totalt 3 gånger, 2,5 veckor i gången. Resten av tiden var jag där ensam. Det var nog tungt att missa nästan 6 månader av min nyfödda dotters liv. Det blev många långa videosamtal kvällstid. Under min vistelse fick jag också veta att jag skulle bli pappa en gång till när jag kom hem. Även min pappa besökte mig en förlängd helg.
Expert på vätska och elektrolyter
Ett av mina ansvarsområden, förutom att skapa träningsprogram och leda träningar, var att ha ansvar för gångarnas vätskeintag. Det kanske låter som en enkel uppgift, men när det handlar om 30 dagar av fysisk ansträngning i extrem värme är det en säkerhetsrisk att inte sköta den här delen perfekt.
Vi började med att mäta natriuminnehållet i deras svett. Under varje träningspass mättes mängden svettförlust och natriumförlust. Jag förde statistik på allt och räknade ut exakt hur en och var skulle blanda sina elektrolytdrycker och hur mycket vätska de skulle få i sig på träning och den långa vandringen. Jag hade även en mätare som mätte deras vätskebalans via ett salivtest. Detta test gjordes före och efter varje vandring i kombination med kroppsvikten. Det gjorde att vi direkt kunde se om någon var i obalans och kunde åtgärda detta innan problem uppstod.
Inomhusträning
På grund av värmen kunde vi, som jag redan nämnt, inte träna utomhus förrän andra halvan av oktober. Fram tills dess var det en lång vandring på fredagskvällar utomhus. Annars var det löpning, gång, trappmaskin och styrka inomhus som gällde. Jag tillbringade halva dagarna på ett gym cirka 30 min bilväg från hotellet/lägenheten.
Vi gjorde till och med 4 timmar långa träningspass på löpbandet. Det var verkligen en mental prövning att träna så långa pass inomhus. Men det gjorde att alla kunde träna på samma ställe trots att de hade olika konditionsnivå, och efter alla inomhuspass var de mentalt förberedda på tristessen att vandra utomhus hela dagen i en månad.
Vi hade även 3 övningsvandringar utomhus som var 3, 3 och 5 dagar långa. Under 5-dagarsvandringen hade vi genrep. Då testade vi allt, nutritionen, vätskeintaget, invägningarna, kontakten med gruppen. Vi gick till och med en del av rutten. Dock var vädret ännu mycket varmare än under den riktiga vandringen, vilket gjorde det extra svårt att genomföra distansen. Jag var själv inte alls säker på om vi skulle klara det efter genrepet, eftersom det var väldigt tufft att orka i 5 dagar. Hur skulle det då gå med 30?
Religionen och kulturen
Förenade Arabemiraten är ett muslimskt land, vilket märks och präglar samhället, framförallt när man jobbar så nära lokalbefolkningen som jag gjorde. Men att jobba här har verkligen ändrat min syn på Mellanöstern.
Jag har aldrig varit med om en kultur som är så välkomnande och gästvänlig. Artighet och att bete sig respektfullt är viktigt. Allt är rent och snyggt och det finns ingen kriminalitet. Det gick att ladda telefonen i köpcentrets korridor medan man själv gick därifrån för att handla i en affär. Ingen rörde telefonen när man var borta. Inga ungdomsgäng som vandaliserar och festar på helgerna – alla hälsar, hjälper barnfamiljer, skakar hand och uppför sig klanderfritt.
Religionen är viktig för lokalbefolkningen. Bön fem gånger om dagen, böneutropen hördes över hela staden, och allt anpassades för att möjliggöra bönestunderna. Vi stannade träningspass, hade med bönemattor, pausade föreläsningar och möten osv. Fastan genomfördes trots träningen. Men alla accepterade och var toleranta mot sådana som jag som kom från en annan religion. Det gick mycket bra att samarbeta, och samarbetet kändes ändå naturligt.
Final mission. 1000 km på 30 dagar
Den 2 november rullade vi iväg mot Al Sila, startpunkten för vandringen. En liten stad vid gränsen till både Qatar och Saudiarabien. Havet var smaragdgrönt, och temperaturen något mer uthärdlig än tidigare dagar bara 35 till 38 grader. Platsen kändes som ett paradis.
Vi anlände ett par dagar i förväg för att hinna förbereda allt. Samtidigt pågick filmproduktionen för fullt, vilket innebar att alla deltagare skulle intervjuas framför kameran.
Rutinerna
Jag och min kollega jobbade varannan dag i 24-timmarsskift. Jag började med vilodag och kollegan var med när vandringen startade med 45 km längs stranden. Andra dagen var jag med, vi fortsatte längs kusten. Min uppgift var att sitta i följebilen, hålla koll på att alla är okej och att ingen blir för långt efter. Se till att de har att dricka, dricker rätt mängd och rätt sort. Ta beslut gällande platser för pauser och hålla koll på tidtabellen. Tidtabellen var viktig, speciellt under de längre dagarna.
Vi startade så tidigt som möjligt. Steg upp före soluppgången, ibland busstransport till startplatsen, morgonbön för de muslimska vandrarna, sen startade vi cirka 5:30 när solen gick upp. Målet var att avsluta för dagen vid 15-tiden. Men ibland återvände vi till lägret först klockan 17. Ingen fick vandra i mörker eftersom då är risken att stöta på ormar och skorpioner stor. Dessutom ville vi få tid på kvällen för att hinna äta, återhämta sig och tanka vätska.
Vi hade även ordentliga matpauser under vandringen, för vi skulle ju hålla på i 30 dagar. Uppgiften att se till att vi håller schemat och planera platserna för pauserna blev svårare och svårare desto längre vandringen gick. Vandrarna saktade in, blev trötta och ville ha längre pauser – vilket jag gärna hade unnat dem – men vi hade ändå en sträcka att avklara innan solnedgången.
Stora förseningar gör att det blir slarv med maten och sömnen, vilket resulterar i ännu tröttare vandrare nästa dag.
Jag sov i lägret varannan natt och varannan natt i logistikboendet där alla som ingick i servicen bodde. Eftersom vandringen var mitt i öknen fanns det perioder när det var nästan 2 timmar till boendet efter att mitt skift avslutats. Så de dagarna var jag sent på boendet, duschade och lade mig. Sen frukost, ett kort träningspass och efter det var det dags att bege sig tillbaka till lägret för att inleda nästa 24-timmarsskift.
Rutten och naturen
Hur är det i öknen? Första fem dagarna gick vi längs kusten, där var det platt terräng. Vitt hårt sand så långt ögat kunde nå. Havet och ibland någon väg.
Efter dag fem vände vi inåt landet. Sakta men säkert blev sanden lösare och terrängen mer kuperad. Vi gick i naturreservat, längs grusvägar och vid sidan av en motorväg (där inga bilar körde). Sanddynerna blev högre och högre, och när vi kom in i Rub al-Khali. Världens största sammanhängande sandökenområde som täcker en fjärdedel av den Arabiska halvön, blev sanddynerna riktigt höga. Höga som berg. Det var som att vara i fjällen, fast med sand.
Staden Liwa var häftig. En oas full av gröna palmer mitt bland de över 100 till 200 meter höga sanddynerna. Ett hotell låg högst upp på en sanddyn med häftig utsikt.
Efter Liwa vände vi mot kusten igen. När vi nästan var ute vid kusten vände vi inåt landet en gång till för att komma till Al Ain – en stad på gränsen till Oman. Där vandrade de i stadsmiljö ett par dagar och även genom Al Ain-oasen. Vi övernattade vid berget Jebel Hafeet – ett över 1000 meter högt berg mitt i öknen. Landskapet såg ut som att vara på månen.
Dokumentärfilm
Som jag redan nämnde hade vi ett filmteam med oss hela tiden. Filmning, intervjuer och själva vandringen skulle koordineras mellan både vandrare och filmteam. En hel konvoj med bilar, regissör och kameramän följde med. Väldigt intressant, jag fick själv vara med i flera intervjuer och blev filmad när jag jobbade. Ibland, när jag hade sagt något till teamet som de tyckte var intressant, fick jag upprepa det vänd mot kameran osv., för att det skulle se bättre ut på film.
Under vandringens gång passerade vi historiskt och kulturellt viktiga platser. Vi hade med oss en vandrare som till vardags jobbar som programledare i TV och håller i just kultur- och historieprogram. Han har också stora sociala mediekonton som handlar om detta. En annan av vandrarna gör mycket natur- och äventyrsfilmer, och han stannade och berättade om djuren, ormarna, skorpionerna, spindlarna och allt annat man kunde hitta i sanden.
Nästa in mål
Tiden gick fort. De två första veckorna var jobbigast. Det var också då gångarna hade mest smärtor i kroppen. Sen var det som att allt började rulla på av sig själv. Alla kunde rutinerna, stämningen blev mer avslappnad och vi hade mer tid att njuta av omgivningen. Det var som att även kroppen kan anpassa sig till att stiga upp 4:30 och sen vandra i 9 h. Det blev vardag. Jag började också gå mer och mer tillsammans med vandrarna eftersom allt fungerade bättre av sig själv. Visst hände det mycket oförutsägbart även då men vi hade rutiner att luta oss tillbaka på när det blev lite tungt. Under andra halvan när vi rörde oss närmare Abu Dhabi hade vi inbjudna gäster med oss. Allt från pensionärer och barn till kungligheter, astronauter, ministrar och höga chefer på viktiga bolag och fonder i landet. Jag fick till och med träffa flera medlemmar i kungafamiljen under vandringen.
Till sist började målet hägra. De sista dagarna rörde vi oss längs samma terräng som första vandringen jag berätta om i början av inlägget. Näst sista dagen var en tafatt dag. Extra lång för att få sammalt ihop de sen sträcka som vi var efter i schemat. Samma rutt som många av kvällsträningarna i på fredag kvällar. När den dagen var avlutad kändes det som att vi hade klarat det.
Storslagen avslutning
Sista dagen var en kort, 18 kilometers vandring från boendet till Sheikh Zayed Festival en festival i ett gammalt fort. Fullt med folk, musik, och vandrarna fick komma i mål i direktsänd tv inför hundratals åskådare på plats. En häftig upplevelse för alla.
Som jag skrev tidigare: jag åkte iväg för ett år sedan, och vi gick i mål för lite mer än ett halvt år sedan. Ganska lång tid har passerat, men jag har behövt den tiden för att smälta allt.
En vecka efter målgång flög jag tillbaka till Finland. Sedan var det pang på direkt tillbaka till vardagen.
Hela uppdraget på sex månader gick så snabbt när jag var mitt i det. Jag hade knappt tid att reflektera. Det handlade mest om att ta in allt, anpassa sig till den nya miljön, leverera och avsluta.
Först nu börjar jag ha samlat tankarna kring uppdraget som var både väldigt intressant och otroligt givande.
