Det blev en riktig fars av veckoslutet i Vanda. I lördagens stafett åkte jag första sträckan. Vi hade startnummer 27, vilket betyder att jag startade ganska långt bak i ledet. Jag fick en bra start och i första långa backen avancerade jag säkert 20 placeringar. Det tog mycket på krafterna men jag fick i alla fall åka i täten ett par kilometer. Efter 3 km började det gå tungt och jag tappade många placeringar. Det var ingen liten genomklappning, nästan i klass med Jörgen Brink i VM stafetten 2003. Mycket orutinerat av mig, jag borde förstå bättre. Tur att etappen bara var 6 km!
Söndagens 20 km masstart blev också till ett fiasko. Starten gick ok, men i fösta backen blev ena staven söndertrampad. Jag fick åka en med en stav och blev passerad av hela fältet. Jag fick en ny stav av en okänd person vid sidan av spåret. Mycket snällt, tack så mycket! Dessvärre var den ca 10 cm för kort, vilket orsakade kramp i ryggen efter ett par kilometer. Efter halva loppet fick jag en ny stav i rätt längd men då var loppet redan förstört. Även om jag skulle klarat mig utan missöden så skulle jag inte kunna göra något toppenlopp som det kändes igår.
Nu till något positivt. Suomencup är det bästa som har hänt i finsk skidsport på många år. Idrotten och nationella skidåkare får mera publicitet. Tack vare stafetterna uppmuntras föreningarna till att bygga team och höja nivå på verksamheten. Skidåkare utanför landslaget har nu också möjlighet att delta i tävlingar som liknar världcuppen. Detta tror jag på sikt kan ge en nivåhöjning på skidåkningen i Finland