Stakning på gott och ont

Stakning på gott och ont

I går tävlade jag i Reisjärvi. Distansen var 10 km klassiskt och banan var ganska platt. Jag valde precis som nästan alla andra att gå utan fäste och bara staka. Stakning är inte min specialitet. Helst skulle jag vilja ha kuperade banor där man får diagonala mycket. Trenden i dagens skidåkning går mot att allt flera väljer att åka klassiska tävlingar med skate utrustning eller med klassiska skidor utan fäste. Inom ett par år tror jag att ingen vinner en tävling i klassisk stil i Österbotten med fäste under skidorna. Därför gäller det att hänga med i utvecklingen och börja träna stakning på allvar. Jag är ändå inte säker om detta är en bra utveckling. Alla som åker med skateutrustning på tar ofta precis så många skridskoskär som tillåts och ofta lite flera. Det är inte ett lätt jobb för tävlingsjuryn att hålla reda på vem som håller sig till reglerna och inte. Ibland händer det sig att någon blir diskad i helt i onödan på grund av små misstag när orken i armarna inte längre räcker till. Ute på större tävlingar tror jag ändå inte är många som vågar sig på att åka utan fäste, om bara banorna fortsätter att vara tillräckligt kuperade.

Imorgon blir det tävling i Haapavesi, om det inte blid för kallt.  Banprofilen borde vara hyfsat kuperad och jag kommer troligtvis kommer jag att använda fästvallade skidor.